SleepWithYourEyesOpen

jag är rädd.
jag börjar sakta inse att det inte finns någon,
inte en enda som känner mig. det finns få
som är nära, men ingen. ingen kan se mig
när ensamheten är nära. tänk vad mycket man
kan dölja, bara av att inte visa sina känslor.
här vågar jag skriva om dem, men ingen skulle
få höra dem, jag tror inte ens min mun är kapabel
till att uttala sådana ord. jag är trött på allt och
mest utav allt på mig själv.


jag klarar inte av pressen.
jag klarar inte av skolan.
jag klarar inte av att se mig själv.
jag klarar inte av att alltid bli dömd.
jag klarar inte av att vara en vän.
jag klarar inte av att lita på någon.
jag klarar inte av mig själv. 

ta mig här ifrån....