SleepWithYourEyesOpen

just den där obehagliga känslan börjar sakta smyga sig på mig.
jag tänker ofta på vad jag gör för att den ständigt alltid ska komma tillbaka.
saker blir färglösa och hoppet och livsglädjen försvinner ut ur min kropp.
jag känner mig inte delaktig i mitt eget liv,
som om någon osynlig kraft styrde mig omedvetet.
det mesta är just nu en suddig skugga och det verkar
inte ens som om den ger en strimma av ljus.
e n s a m h e t   skrämmer mig.
k ä r l e k       skrämmer mig.
l i v e t      skrämmer mig.