please take that feeling away, forever.
just den där obehagliga känslan börjar sakta smyga sig på mig.
jag tänker ofta på vad jag gör för att den ständigt alltid ska komma tillbaka.
saker blir färglösa och hoppet och livsglädjen försvinner ut ur min kropp.
jag känner mig inte delaktig i mitt eget liv,
som om någon osynlig kraft styrde mig omedvetet.
det mesta är just nu en suddig skugga och det verkar
inte ens som om den ger en strimma av ljus.
e n s a m h e t skrämmer mig.
k ä r l e k skrämmer mig.
l i v e t skrämmer mig.
t som i tomhet.
just nu vill jag bara dö.
eller nej, hellst skulle jag bara vilja krypa upp
bredvid dig och känna den där känslan
av att jag kan betyda något. det är iaf det jag tror.
jag vill ligga där och bara finnas, se när du sover
och ser så där oskyldig ut som man bara gör när man sover
i en trygg famn. det kommer aldrig bli så igen, hur mycket man en själv vill.
tomheten sprider sig när du inte är nära.
jag får inte känna så, jag förtjänar det inte.
jag förtjänar inget.
nothing.
det finns så mycket att jag skulle vilja skriva, men det är som om
orden jag en gång fann så lätt till hands har svikit mig.
usch vad jag hatar mig själv just nu.
